varakajsa.se

varakajsa.se

Förlåtelse

Citat & FunderingarPosted by Kajsa Thu, April 01, 2010 02:33:11

Det pratas om förlåtelse på SVT. Ett väldigt intressant ämne att ta upp, om du frågar mig. Eftersom jag har spytt tre gånger av en mensvärk som känns omänsklig väljer jag att fundera fritt över tangenterna.

Förlåtelse är ett otroligt vitt begrepp. Om jag går till mig själv tror jag att jag ibland förlåter för fort. Jag är född obarmhärtigt positiv, och det är faktiskt inte alltid en bra egenskap. Ibland blandar jag ihop förlåtelse och förståelse, kanske blandar jag till och med ihop förlåtelse med att göra saken bra. Förstår ni hur jag menar? Man vill så gärna lösa situationen och hitta förlåtelsen. Men om personen i fråga inte har möjlighet eller inte känner skuld så pass att den vill ge en förlåtelse...vad gör man då?

Jag har själv inga problem med att säga förlåt om jag ser min egen del i ett problem. Ser ingen mening i att envist hävda sin rätt, speciellt inte om den andra personen är villig att försöka lösa situationen. Fast då kanske båda lägger förlåtelsegrejen på hyllan och förlåtelsen blir till förståelse från båda hållen?

Kan man alltid förlåta? Nu i programmet i SVT är Englas mamma med. Hon kan inte förlåta Englas mördare, men inser att hon kanske skulle hitta en inre frid om hon någon gång gjorde det. Hon vill inte lägga energi på mördaren, men skulle ljuga om hon sa att hon förlåtit honom. Funderar på hur jag själv skulle resonera. Förmodligen likadant. Skulle se det lite som ett svek till mitt barn om jag förlåtit mitt barns mördare.

Det låter så fint att förlåta. "Förlåt mig". Undrar var gränsen går på vad man kan förlåta? Det kanske beror på vilken person det handlar om, vilken förlåtelsetröskel man har för just den människan med tillhörande historia och känslomässigt bagage. Fast oavsett hur mycket man älskar någon måste det ju finnas någon gräns? Allt kanske inte bör förlåtas? När övergår förlåtelse till förståelse till övertramp på ens egna värderingar? Betyder en förlåtelse egentligen någonting utöver att få en bekräftelse på att den andra personen gjorde något fel?

Overload i hjärnan. Kanske inte är så svårt egentligen.

Fast om du frågar mig är en förlåtelse oftast bara ett avstamp för att kunna gå vidare och bygga nytt. En förlåtelse utan efterföljande handling är ett ännu större svek än den handling man fick en ursäkt för från början. Med det sagt, vill jag också tillägga att jag tror ibland är en villkorslös förlåtelse lika viktig. No strings attatched. Så kände jag kanske lite innan också, men nu när jag har Niilo så vet jag att han faktiskt inte skulle kunna göra någonting som skulle innebära att jag slutade älska honom. Punkt slut. Over and Out.

  • Comments(2)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.
Posted by Kajsa Fri, April 09, 2010 18:13:20

Hej Bengt! Va roligt att du har hittat till min blogg! Såg inte ditt inlägg förrän nu. Väldigt tänkvärda ord du skrivit, och du har rätt. Förlåtelse handlar definitivt mer om relationen än om den faktiskta händelsen. Tack för dina fina ord och tankar, hoppas allt är bra med dig och familjen!

Posted by Bengt Burström Fri, April 02, 2010 17:06:25

Hej Kajsa,

Tänkvärt och väl formulerat.

Sara tipsade om din blogg.

Kan nog inte hjälpa till att bringa större reda i dina tankar om förlåtelse. Men kanske röra till dem lite mer?

1) Hur förhåller sig förlåtelse och ursäkt till varandra?
Jag tänker så här: Man kan be om ursäkt när man har en ursäkt. "Ursäkta att jag trampade på dina tår, jag såg dem inte. " "Ursäkta att jag är sen, tåget var försenat." Det är när man inte har en ursäkt som man behöver be om förlåtelse. "Förlåt att jag trampade dig på tårna. Jag gjorde det avsiktligt, för jag var så irriterad. Jag ångrar att jag gjorde det." "Förlåt att jag är sen. Jag tog medvetet ett senare tåg, för jag tyckte att du faktiskt kunde stå och vänta på mig. Men nu ångrar jag att jag tänkte så."

2) Vad är skillnaden mellan att förlåta och att bli förlåten?
Innerst inne är det nog samma sak.

3) Förlåtelse handlar väl mer om relationer än vad som faktiskt hände?
Då blir det problem om man inte är framme vid önskan om förlåtelse samtidigt från båda håll. Det är då det funkar med bikt.
Som kristen tänker jag så här: Vem har sagt att vi ska vara schyssta mot varandra, vem har hittat på det? Jo, Gud, som har skapat allting, alla fysiklagar, men också de grundläggande mellanmänskliga "lagarna". "Ordern" är att vi ska älska varandra. När jag brister i det, drabbas min medmänniska - och jag också. Vår relation skadas. Men egentligen är det mot Gud jag förbrutit mig - jag har brutit mot den goda regel som han satt upp. Naturligtvis behöver jag be min medmänniska om förlåtelse. Men Gud också. Och om min medmänniska inte har lärt sig det här med förlåtelse, då kan jag be Gud om förlåtelse. Rent praktiskt kan jag bikta mig för en präst, eller någon annan som begriper vad det handlar om. När jag tagit emot förlåtelsen från Gud kan jag räta på ryggen och inte längre låta mig tyngas ned av skulden och skammen.
Att förlåta är det kristna sättet att lösa konflikter.
Känns bra att skriva det här på en långfredag. "Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra." (fast Jesus verkar inte ha hört min tanke om skillnaden mellan ursäkt och förlåt!)

--Bengt